Hur dinosaurierna lärde sig gå: Fossiliserade fotspår avslöjar utvecklingen av gångarten

Jan Bartek – AncientPages.com –

Forskningen fokuserar på nya, omsynade och nyanlända archosauriformfotavtryck som tagits ut från GEOPARC Bletterbach, ett UNESCO-världsområdesområde i Dolomiterna i Italien. Archosauriformerna, som är de evolutionära förfäderna till både dinosaurier och nutidens krokodiller, lämnade dessa fotavtryck. Tidigare hade forskare grupperat dessa spårvägar med fotavtryck från den tidiga trias, såsom Protochirotherium, och antog att djuren redan hade haft en upprätt, pelarliknande hållning.

Samtidigt som ekipet jämförde fotspårens morfologi med prover som förvaras vid La Sapienza-universitetet i Rom och Naturmuseum i Sydtyrolen i Bozen, fastställde de att fotspårena tillhörde en nyartad och distinkt spårfossil art: Pachychirotherium gardenaensis (“den tjocka-fotade chirotheriiden från Gardena”).

Fysikaliska mätningar och arm-fotförhållanden pekar på att spåren kan ha tillhört Erythrosuchidae eller liknande tunga lemmar på archosauriformer.

igen. et isp. nov. på basis av typmaterial. A–D, UR 75/2, holotyp, höger pes–manus-par, konvex hyporelief: A, foto från ovan med snedställd belysning; B, foto från höger med snedställd belysning; C, påhittad färgdjupskarta; D, tolkningsritning. E–H, UR-NN 5, paratyp, vänster pes–manus-par, konvex hyporelief: E, foto från ovan med snedställd belysning; F, foto från höger med snedställd belysning; G, påhittad färgdjupskarta; H, tolkningsritning. Alla skalstavar motsvarar 5 cm. Källa: Paleontology (2026). DOI: 10.1111/pala.70089

Forskare har kartlagt spårvägar som sträcker sig från sen perm till mitten av trias och har visat på en gradvis, flerstegs snarare än en brådsam fysisk förändring. De forna förfäderna hade under sen perm en klassisk, bred hållning; den här hållningen förändrades gradvis och antog under trias ett helt upprätt tillstånd. När kropparna anpassade sig förlängde sig de mellersta tårna för att stödja en snabbare och mer löpningsvänlig gång; djuren började gå på tårna snarare än på de platta fötterna.

För övrigt ledde den systematiska minskningen av främmande lemmars storlek till en förändring i viktfördelningen och lade den biologiska grunden för att de efterföljande dinosaurierna framgångsrikt kunde gå på två ben.
Som Dr. Marchetti påpekar erbjuder fossilera fotspår värdefulla biologiska insikter i de fall där skelettresterna är sällsynta och tillhandahåller en direkt, levande registrering av förhistorisk rörelse.

Forskningen publicerades i tidskriften Palaeontology.